About

Sewing is to me an ambiguous and reversible act. Cut fabric, stitch it together, destruction, repair. Distorted bodies have always fascinated me and when I found that I could go from drawing them to making actual bodies in textile I felt a bit like Dr Frankenstein, trying to bring dead material to life. I have been building human-like fabric beings for years, sculpting body parts and figures. Careful and persistent hand stitching, often with a slightly skewed result. The seams are important, as lines, scares stretching the skin of cloth. Textile flesh shaped by millions of visible and invisible stitches, subdued pastel silk jersey and polyester padding. Who will the figure be? I might have some vague ideas and expectations but my excitement lies in slowly, openly approaching bodily features to try to get to know them. Stitching in everyday life and meetings with people along the way is sewn into the bodies, into my bodily memory as well as into the limbs of the figures. Can these distorted but neat bodies evoke empathy? Can they come to life? Experiences of personal relationships underly my working process and encounters with people are essential to animate the sculptures. In film documentations of interactions between textile bodies and people you can sense how touch, play and motion can get recognition and imagination started.

 


 

Sömnad är för mig en tvetydig handling. Klippa upp tyg, sy ihop, klippa igen, växelvis förstörelse och reparation. Förvrängda kroppar har alltid fascinerat mig, och när jag upptäckte att jag kunde gå från att teckna dem till att sy faktiska kroppar i textil kände jag mig lite som Dr Frankenstein som försöker bringa dött material till liv. Jag har skulpterat människoliknande tygvarelser under många år. Lite skeva, noggrant och tålmodigt handsydda kroppsdelar och figurer. Sömmarna blir till avgörande linjer som ärrar och sträcker tyghuden. Textilt kött formas av miljontals synliga och osynliga stygn, sidentrikå i dämpade pastelltoner och polyestervadd. Vem kommer figuren som växer fram att bli? Jag kan ha en vag idé, kanske några förväntningar, men för mig ligger spänningen i att långsamt och öppet närma mig anletsdragen och försöka lära känna dem. Vardagliga mänskliga möten som uppstår längs vägen sys in i kropparna, i mitt kroppsminne och i figurernas lemmar. Kan dessa förvrängda men prydliga kroppar framkalla empati? Kan de komma till liv? Erfarenheter av personliga relationer ligger till grund för mitt arbete och möten med människor är avgörande för att levandegöra skulpturerna. I filmdokumentationer av interaktioner mellan mänskliga och textila kroppar försöker jag fånga hur beröring, lek och rörelse kan skapa igenkänning och sätta igång fantasin.

Foto_olivialangner-opt